Mot friheten
Efter en lång vecka med många upp- och nedgångar har det nu blivit min tur att få lite egen Sverigetid med familj och vänner. Äntligen! Men först en sammanfattning av tiden som ensamstående.
Det svåraste med en Henricsfri tillvaro visade sig inte vara att göra alla hushållssysslor och allt skjutsande själv, som jag trodde först. Det var att stå stadigt och kunna fatta rätt beslut när det behövdes. Till exempel om William skulle få hänga med sina kompisar i Puerto Banús efter skolan och i så fall till hur sent på kvällen. Och att hantera vilda känslostormar och kissnödiga hundar i samma andetag utan att låtsas om smärtande blodblåsor på fötterna. Det tyckte jag stundtals kändes lite bekymmersamt. Men annars var det bra.
Under veckan hann jag också med ett besök på vårdcentralen (måste passa på att utnyttja den dyra sjukförsäkringen till max och något fel måste de ju hitta på mig om de tar riktigt många prover!), ett pass på gymmet, fotbollsgolf, paddelboard och yoga. Även om yogan var lite i misstag. Men det mest spännande som hände var nog ändå att jag fick gå på en arbetsintervju. På mitt förstahandsval av alla ställen jag sökt jobb på, Marriott Playa Andaluza. Glädjande nog verkade spachefen väldigt ivrig att anställa mig så det verkar som jobbfrågan är på väg att ordna sig. Inga papper är dock skrivna ännu, utan vi beslöt att jag hör av mig när jag kommit tillbaka från Sverige så bestämmer vi då vilket upplägg jag ska få. Det fanns lite olika varianter. Men oavsett hur detaljerna blir så känns det kul att ha sysselsättning på gång. Känns som att jag bättre kan njuta av min Sverigesemester nu också.
Strängnäs kommunhus i all ära men min nya blivande arbetsplats ser lite trevligare ut. Dock kompenseras dess välpolerade yttre givetvis med en usel lön. Man ska ju inte ha det för bra.
