Dag 35 i karantän
Nu blir jag galen vilken sekund som helst. Har aldrig varit så här frustrerad och uttråkad i hela mitt liv.
Till och med de korta hundpromenaderna känns som en klen tröst. Kan varenda buske i kvarteret nu. Saknar stranden. Den är så nära men ändå så långt borta. Vi bor cirka tre minuters promenad från stranden men tillåts inte gå dit. Ibland har jag dock gjort det i alla fall, som den fuffensmakare jag är. Men här om dagen mötte jag en polisbil precis när jag var på väg upp och de stannade och sa till mig att jag inte fick vara där. Jag sa att jag bor jättenära men de sa att jag bara får gå precis utanför huset, att ingen tillåts vistas på stranden hur nära man än bor. Himla snålt. Men eftersom jag vill slippa böter försöker jag hålla mig på avstånd.
Jag tillhör dem som alltid kännt mig trygg vid åsynen av en polisbil. Den tiden är förbi nu. Kollar mig ständigt över axeln med en känsla av att vara övervakad. Förstår att tanken med karantänen är god, men den slår hårt mot den enskildas mentala hälsa.
Det är också stundtals utmanande att vara en bra förälder i dessa tider. Förutom att tålamodet prövas titt som tätt är det svårt att veta vilken fot man ska stå på när det gäller alla dessa förbud som införts. Vi bor granne med ett stort hotell som står helt öde och barnen har kommit på att deras personalparkering är perfekt att sparka fotboll på nu när den är tom. Vi har låtit dem göra det några gånger, med uppmaningen att gömma sig bakom stenmuren längs vägen om polisen kommer. Det hände igår. Barnen berättade stolt att när de sett polisbilen närma sig så hade de kastat sig ner på marken bakom muren och legat kvar där jättelänge tills kusten var klar. Det känns på något sätt fel att uppmana barnen att lura polisen, men när världen är så upp och ner att det är förbjudet att spela fotboll med sin lillebror så är det inte lätt att göra rätt. Hoppas att den här tiden snart, väldigt snart bara är ett minne blott.
Kriminell kvällspromenad
