mirandasdiary.blogg.se

Nu har dagen kommit när vi lämnar Estepona och ger oss av mot Sverige och nygamla äventyr igen. Det är med ett visst vemod vi lämnar havet bakom oss, men det har blivit dags. Vi är färdiga här för denna gång. Och även om vår tid inte blev riktigt som vi tänkt oss i och med corona och den hårda karantänen så har vi många fina minnen från det gångna året och mycket att vara tacksamma för. 

Och vi har faktiskt hunnit ta igen en hel del på utflyktsfronten sedan fas två och tre infördes. Igår var vi i Tarifa igen för det är så himla skön sand där (fast nu är hela bilen full med sand och då känns den plötsligt inte lika skön). Och i förrgår var vi vid en knallgrön sjö som ligger intill Caminito del rey. Fullt med bra hoppställen för de som är modiga. Det vill säga William. Jag är pinsamt feg när det gäller sånt som killar i magen. Hoppade från försiktiga1,5 meters höjd och då behövde jag förbereda mig mentalt länge innan jag vågade ta klivet. Det här är en slags feghet som tyvärr verkar bli värre med åren. 

Igår kväll, sista kvällen i Estepona, sa jag hejdå till mina två vänner, min chef Eglee och promenadkompisen Santiago. Det känns skönt att veta att de finns kvar här och att jag kan komma och hälsa på om jag vill. Och Eglee säger att jag alltid har jobb på Marriott om det skulle knipa (men låt oss för Guds skull hoppas att det aldrig kniper så illa att jag behöver jobba för den lönen igen). 

För barnens del är det turligt nog så att deras bästisar härifrån, som tillhör samma familj, flyttar till Stockholm senare i sommar. Så de kommer att kunna fortsätta ses och vi kan hoppa över tårarna. Ibland har man tur.

Nu sitter vi i bilen hela gänget och njuter av Marleys ljuva andedräkt. Två timmar av dagens etapp avklarade. Bara fem kvar nu!

 

Avskedskaffe, Tarifa

Grön-sjön, som jag kallar den. Egentligen heter den något annat men det var för långt och krångligt så jag orkade inte.