mirandasdiary.blogg.se

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Men innan vi bestämde oss för att skaffa dem gick jag ändå igenom för- och nackdelar som jag kunde se med mammablivandet. Jag var ju bara 20 när jag blev gravid och att bli mamma så tidigt ingick inte i min ursprungliga plan. Men planer kan ju ändras, vilket den gjorde när jag mötte Henric.

De fördelar jag kunde se var förutom den viktigaste - kärleken, att yngre mammor får färre komplikationer, friskare barn, har mer ork (fast det vete sjutton om jag tänker skriva under på nu i efterhand, jag är ju dödstrött jämt) och att kroppen återhämtar sig snabbare.

Nackdelarna var hur ont det skulle göra att föda, att jag skulle bli sladdrig och/eller fet, att relationen skulle försämras på grund av alla påfrestningar samt att jag "aldrig" skulle kunna/hinna/ha råd till att göra något roligt själv. Att det bara var mammavarandet som gällde från den stund bebisen ploppade ut.

Den sista nackdelen var jag nästan mest skraj för. Att den vanliga Mirandan skulle begå ofrivilligt självmord till förmån för en ädel, uppoffrande, osjälvisk men dödstråkig mamma-Miranda. För man förändras ju när man får barn, blir mindre ego och så där. Det hör ju till. Men det gäller på något sätt att inte låta det gå över styr. Jag ville inte bli en sådan som slutade ha kul. Hade ju precis börjat ha kul. Jag hade bara varit vuxen i ett par år och tonåren var som sagt ingenting att hänga i julgranen. Jag antar att jag var rädd att förlora min ungdom. De roliga äventyrliga åren mella 20 och 30. För vad folk än säger så är det inte samma sak att gå på skumpartys, åka på surf camp, jobba som volontär i Afrika, bartender i Grekland eller fruktplockare i Australien när man är 44 och barnen flyttat hemifrån. 44-åringar gör bara inte sånt. Och om de ändå skulle göra det skulle de betraktas som underliga tanter med förmodad medelålderskris. Live while youre young sägs det och det har jag tagit fasta på. Sen vet man ju aldrig om man får vara frisk heller. Det gäller alltså att carpe diem till max hela tiden. Egentligen ett bra livsmåtto tycker jag. Nackdelen är dock att det är aningens stressande. (Vill bara tillägga att jag såklart tycker att man ska fortsätta "leva livet" när man blir äldre också, men då känns det som att "livet" består av lite annorlunda saker. Typ Hurtigrutten eller en akvarellkurs). Fast alltså, nu när jag tänker på det så känner jag flera 40+ tjejer som inte är ett dugg "tant" i mina ögon så jag kanske inte ska stressa upp mig för mycket. 

Det är bara det att jag märker hur jag till min fasa närmar mig 30-strecket mer och mer för varje år (no shit!?) och vill liksom hinna klämma in massa ungdomligt skoj innan dess. Känns som att ålderdomen flåsar mig i nacken. Nejdå. Eller jo, lite faktiskt. Ni får ursäkta. Ja ja, nu har jag fått ur mig detta. Känns som vanligt lite bättre att se mina knasiga funderingar svart på vitt. God kväll.

 

Mer sånt här,