mirandasdiary.blogg.se

När vi ändå var i Norge och i rask takt gjorde av med våra surt förvärvade slantar tyckte vi att det var lika bra att besöka Bergen också eftersom det sägs vara så fint där. Och det ligger ju faktiskt "bara" en (jättevacker) sjutimmars tågresa från Oslo. Från början var planen att tälta för att spara pengar och få lite nära-naturen-feeling på köpet, fast i takt med att avresan närmade sig och väderapparna utlovade 12 grader och ihållande regn blev vi alltmer osäkra. Tågresan var redan betald så vi var därför tvungna att åka så inte den skulle brinna inne men tält kändes plötsligt inte så lockande. Dessutom hade jag mina misstankar, som senare bekräftades, om att mensen var på ingång. Så vi beslöt att avstyra tältningen till förmån för gamla hederliga hotellnätter. Och det blev väl bra det med. Bortsett från den ekonomiska aspekten. Men Bergen var verkligen gulligt och fint så det kändes ändå värt. Inte en droppe regn kom det heller. Dock hade det regnat 22 dagar i sträck innan vår ankomst så det var onekligen ett högriskområde.

Första dagen åkte vi bergbanan Fløyen upp till ett naturområde där vi vandrade och utforskade tills vi, även vi vuxna, var så trötta så benen knappt bar. Efteråt kändes hotellbeslutet som tidernas bästa beslut. I synnerhet bra kändes det att vakna upp till hotellfrukost nästa dag istället för att tvingas göra en egen variant ala stormkök.

Förutom naturen, som såklart är Bergens största sevärdhet, fanns även de söta Hansakvarteren i hamnen med gamla trähus och hantverk och sånt. Och bredvid tågstationen fanns någonslags damm, på inget sätt extravagant eller så, med en fontän i mitten som vi nu har cirka 200 bilder på. Oklart hur det kunde gå så överstyr.

Under våra dagar i Bergen fick jag även lite helig egentid i form av en fjordkryssning. Jättefint och blåsigt var det. Jag har kommit på att jag gillar att turista på egen hand eftersom man ofta gör otippade bekantskaper då vilket ju är spännande. Denna gång blev det en tonårsfamilj från Nederländerna och en amerikansk småbarnspappa. Man har ju inte råd att vara kräsen direkt, utan bondar ödmjukt med den som råkar stå närmast. Det är någon sorts basic överlevnadsinstinkt. För in case of emerency vill man ju inte bli lämnad ensam kvar att dö. 

 

 Vandringen