mirandasdiary.blogg.se

Vi gjorde det! Och vi överlevde.

Baserat på vad folk berättat och varnat mig för hade jag föreställt mig att Roskildefestivalen skulle vara något av det ofräschaste jag någonsin upplevt. Ungefär som när jag väntade mitt första barn och föreställde mig att förlossningen skulle göra jätteont. Ha! Som att någon i sin vildaste fantasi kunde ana att det gjorde SÅ ont. Likadant här. Den fulla innebörden av Roskildefestivalen i regnet med mens måste helt enkelt upplevas för att fullt kunna förstås.

Det första som slog oss när vi kom in på festivalområdet var hur mycket folk det var och hur mycket skräp och tält överallt. Och lukten. Eller rättare sagt stanken. Av urin och någonting surt, oklart vad. (Spyor?). Vi tänkte då att det nog var säkrast att gå lite i utkanten av området längs gräset för att komma ifrån stöket så gott det gick. Rookie mistake. Vad tror ni folk gjorde i gräset vid utkanten av lägret? Kissade. Det kissades i och för sig lite här och var men särskilt i grönområdena längs kanten. Vi var snabbt tillbaka inne bland tälten där vi förundrat släpade vårt baggage efter oss med tomma ölburkar knastrandes under fötterna för varje steg vi tog. Frågan som ekade i våra huvuden var "Var ska vi slå upp vårt tält?". Och svaret var "Inte här. Inte här. Inte här. Nej, absolut inte här!". Så vi gick och gick tills det plötsligt inte var lika smutsigt och skränigt längre. Lättade slog vi upp vårt tält på en ledig plätt och gick på upptäcktsfärd. Bara för att upptäcka att någon flyttat på tältet när vi kom tillbaka. Men eftersom vi inte ville ha fiender i denna för oss okända och aningen skrämmande värld fann vi oss i den nya placeringen utan desto mera knorr. Här gäller det att vara lite laidback och festivalcool, tänkte vi. Ta seden dit man kommer så att säga. Men vi morrade allt lite inombords i smyg.

Sedan följde två späckfyllda dagar med program. Vi såg Tenasious D, Red hot chili peppers, Macklemore & Ryan Lewis, House of Pain, Elle King, Aurora och Kakkmaddafakka. Grym musik. I övrigt var det bajamajor, rödmosiga överförfriskade danskar och regnponchos för hela slanten. Våtservetterna jag packat med kom också mycket väl till pass. Så även öronpropparna, eftersom tälten låg så tätt att vi kunde höra vad personerna i tältet intill sa - trots att de viskade. Noll privacy alltså. Men ändå roligt. Kan rekommenderas till den som gillar att festa och inte är så noga med sin hygien. Jag känner så här: kul att ha gjort det men skönt att det är över.

 

Oss - två lätt chockskadade men glada festivalrookies. Notera den för ändamålet adekvata hennatatueringen. Hardcore, eller hur?