Ledsamma tankar
I förmiddags när William och jag satt i bilen efter fotbollsträningen frågade jag om det skulle bli kul att mormor och morbror Zacharias kommer och hälsar på. Då svarade han: Jaa... fast... Jag tycker det är synd att vår familj hela tiden blir mindre och mindre. Det kändes i mammahjärtat att höra de orden från en 6-åring. Tror det snurrar mycket tankar kring död i hans huvud just nu. Det märks att han ofta är fundersam och han känns mer vuxen i sina resonemang kring vissa saker. Till exempel efter farfars begravning när vi sa något om vem som grät och inte grät. Då förklarade William att även de som inte grät kan vara mycket ledsna, fast på insidan. Att man kan sörja på olika sätt. Det har han fått lära sig. Döden har ju tyvärr varit i högsta grad närvarande i vår familj senaste tiden. När morfar dog fick William följa med in och titta på honom eftersom han ville det. Vet inte om det var rätt eller fel. Vi tänkte att barn har en naturlig inställning till döden och att han skulle ta det med ro. Men självklart var det sorgligt och nu har han ju varken morfar eller farfar kvar vilket han är smärtsamt medveten om. Fick lite känslan av att han bara väntar på vem som ska försvinna härnäst. Försökte förklara att det bara är jättegamla och jättesjuka personer som dör och att varken mamma, pappa, Teddy, mormor eller Zacharias är vare sig gamla eller sjuka. Önskar så att hans fjuniga lilla huvud skulle få bry sig åt mer lättsamma saker som lördagsgodis, senaste i-padsspelen och vilka han ska bjuda på sitt kalas.
Min lille Kurre. Han är faktiskt inte större än att han tycker att pyttesmå långsamma lådbilar är roligt.
