mirandasdiary.blogg.se

För att vidga vyerna har jag ägnat denna vinter åt att utbilda mig till massör. Har sedan halvhjärtat gjort lite småjobb lokalt vid sidan om vanliga jobbet, men inga större satsningar. Därför tyckte jag att erbjudandet om att åka med ett elitcykellag på etapprace till Polen lät som ett intressant steg framåt i karriären. Sa ja utan att blinka och utan att egentligen höra mig för vad uppdraget innebar. Kände mig härligt spontan och levande, en välkommen känsla i kontrast mot den håglösa uttråkelse jag oftast lider av.

Fick veta att jag skulle vara något som kallas soigneur. Låter franskt och exklusivt, tänkte jag. Det vill jag vara. Nu, åtta Polennätter senare vet jag bättre.

Jag skulle inte enbart vara massör åt killarna utan även matfixare, tvättstuga, diskmaskin, personal shopper och värst av allt - busschaufför. Med arbetsdagar som ofta sträckte sig från sju på morgonen till tolv på natten var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette. Men det värsta var inte tröttheten. Det var skräcken, den rena skräcken jag kände inför att köra busshelvetet varenda dag. Ta för dig, kör mot enkelriktat, träng dig, bryt mot så många regler du kan bara du ser till att komma fram i tid, var uppmaningar jag fick av chefen på plats. En mardröm för mig som av naturen är en tämligen försynt och aktsam bilförare.

Meningen var att jag skulle vara med cyklisterna vid starten och förse dem med den energi de behövde inför loppet, smörja in ben med liniment och fästa sportdrycksflaskor på cyklarna. Sedan när de åkt skulle jag se till att hinna före till utsedd langningsplats med mera dricka och efter det mirakulöst hinna före dem till mål. En i det närmsta omöjlig uppgift eftersom det stod poliser utplacerade överallt som meddelade att vägarna var avstängda på grund av "bicycle race". No shit. Stressad och vettskrämd åkte jag runt i ett fordon jag inte behärskade och försökte vara till lags så gott jag kunde. Ett under att jag bara repade en enda bil under min galna framfart. Det tycker jag chefen skulle vara glad och tacksam för. Han verkade konstigt nog inte speciellt glad. 

 

Den sju meter långa monstertrucken 

 

 On the road