mirandasdiary.blogg.se

Efter en lång vinter tänkte jag väcka liv i bloggen igen. Den fick dö lite hastigt i höstas då det hände en tråkig incident med familjen, men nu känns det lugnare på den fronten så då tittar jag försiktigt fram igen. Likt sippan ur tuvan, som Elsa Beskow skulle sagt. 

Något hiskeligt spännande finns dock inte att rapportera från denna vinter. Jag har pluggat och sökt jobb och åkt skidor. Jag kan egentligen inte åka skidor, men eftersom det inte var läge att åka till värmen så åkte vi norrut istället och där fanns det inte mycket annat att göra än att på darrande ben ta liften upp. Efter att först ha övat i bebisbacken givetvis, vilket var en förnedrande upplevelse. Sällan har jag så hett önskat att jag vore kort. Att vara 181 lång och oskillad bland ett gäng normalduktiga tvååringar (hur kan så små barn vara så bra?!) gör att man sticker ut på ett ofördelaktigt sätt. Plus att det föreligger en överhängande risk att råka spätta någon liten med en stav eller så. Men i stora backen var det roligt och jag kände inte av blåmärkena förrän efteråt.

Jag tyckte det var härligt att det blev en sådan kall och snöig vinter. Då kändes den inte lika mörk och eländig som somliga andra vintrar har känts. Men nu har våren kommit och därmed ljuset. Bästa tiden, när man har allt det sommarsköna framför sig.     

Nu i april har vi hjälpt mormor att flytta och i sommar bär även mammas flyttlass av. Och så kan jag rapportera att jag också lyckats skaffa mig ett jobb. I alla fall tillfälligt. Nästan ett år framöver är påskrivet, sen får vi se. Jag hade min första jobbvecka förra veckan. Det är enbart hemifrån som gäller så jag jobbar i sovrummet, vilket är enda rummet jag kan stänga om mig och vara ifred. Så nu känns det som att jag går och lägger mig på kontoret. 

 

Kontoret

 

Och min absoluta favoritplats - fönsterkontoret

 

Och så sömnig brun njuter av gräs och vårblomma