Död men ändå helt okej
Det är en stillsam sommardag. Jag sitter på gungan I trädgården och betraktar en måsmamma spy upp mat till sina två ulliga små som hungrigt kastar sig över lunchen. Marley ligger och vilar i skuggan och ljumma vindar fläktar. Vart jag än tittar ser jag massor med liv runt omkring mig. Det blommar och doftar, fåglarna kvittrar och turisterna njuter av svalkande sommardrinkar på uteserveringarna. Jag tänker att jag också är en del av det livet. I varje fall är jag definitivt vid liv. Det känner jag för det kliar förskräckligt i ögonen av gräspollen. Frågan jag dock ställer mig är om jag verkligen lever. Hur vet man det? Är definitionen på ´att leva´ att göra många saker, aktivera sig, träffa vänner, ha tjejkvällar och dricka vin? Så har jag tänkt att det nog borde vara, och eftersom jag verkligen vill leva fullt ut försöker jag göra sånt så mycket som möjligt. Men jag är inte säker om jag är på rätt spår. Jag minns med vemod den upprymda känslan av att vara vid liv som inföll sig i yngre år. När allt var nytt och spännande, möjligheterna oändliga och jag var som nykär i själva livet. Om man jämför känner jag mig tyvärr lite död nu. Död men ändå inte helt missnöjd. Jag har till exempel just nu inga värre problem än gräsallergin och det är bara en knapp vecka kvar att jobba innan semestern.
Livet liksom bara flyter på såhär på gamla dar. Det händer inte så mycket, men det är okej. Liten hjälper mig att uppskatta nuet, det finns mycket fint där om man bara tar sig tid.
Mu
