Tidens tand
Att fysiken går utför med åren har väl inte gått någon förbi. Men usch för att bli klenare och sladdrigare för varje dag som går. Jag är av den sorten som har platt mage när jag är hungrig och rund mage när jag är mätt. Till och med min mamma som sett min mättmage har nån gång kommenterat att "det där kan väl ändå inte vara normalt". Normalt eller inte, men så är det. Därför brukar jag nästan alltid knäppa upp översta jeansknappen, och ofta även dra ner gylfen, i slutet av måltiden så att magen slipper kvävas till döds. Men här om dagen när jag satt nyäten vid bordet och kände att nu är det nog dags att öppna upp lite, så upptäckte jag att det redan var uppknäppt till max. Vad gör man då? När mättmagen expanderar bortom byxans kapacitet. Ett dilemma jag inte minns att jag någonsin behövde brottas med som ung. Murkel.
En annan grej jag aldrig bekymrade mig för i ungdomen var gäddhäng. Och jag har väl egentligen inte bekymrat mig för det så fasligt nu på senare dar heller, fram tills nyligen. Vändpunkten kom när jag stod och gnuggade ihärdigt på en intorkad fläck på diskbänken, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Då upptäckte jag att huden där triceps skulle ha suttit om jag hade haft någon liksom skvalpade med i takt till gnuggningen. Lovely.
Jag hittade inga lämpliga gäddhängsbilder annat än den här som William tog utan min vetskap för några veckor sedan. Sladdrigheten framgår tyvärr inte så tydligt, men den är där, trust me. För övrigt upptäckte jag att just den här bilden är lite ironisk ur ett föräldraskapsperspektiv för "gå inte med strumporna på gräset, de får hål!" tjatar jag på William i tid och otid, men det verkar inte gå hem. Tvättkorgen är full med trasiga gräsfläckiga stumpor. Kan det vara så att han saknar goda förebilder i sitt liv..?
