Dear Santa
Imorgon är det första december. Känns overkligt. Det är alldeles för varmt och soligt. Omöjligt att få den rätta julkänslan. Vi har alltså redan varit här i fyra månader om man ska tro kalendern. Det har gått snabbt. Fast vi har ändå hunnit landa någorlunda. Livet överlag är ganska annorlunda mot hur vi hade det i Sverige. Jobbet, språket, trafiken, cappuccinosarna, Williams fotbollsträning, det sociala, allt. Inget är sig likt. Man förväntas ha Whatsapp. Bara en sån grej liksom. Det är skönt och uppfriskande å ena sidan att testa nytt så man inte ruttnar bort i uttråkelse och förbittring. Men också förvirrande. Jag brukar prata med min chef, för övrigt min enda vän här, om alla känslor och tankar som snurrar. Hon är i min mammas ålder, men väldigt intressant och öppen och spirituell så jag gillar att diskutera med henne. När Henric var i Sverige kom hon hem till oss och lagade venezuelansk mat (hon är från Venezuela) så jag slapp sitta ensam. Hon har också gett mig flera böcker om hur man lär sig att få det man vill i livet. Och jag läser och känner mig inspirerad. Vill börja applicera i mitt liv. Problemet är bara att jag inte vet vad jag vill. Himla typiskt nu när jag har verktygen. Eller jag vet att jag vill känna mig levande och lycklig. Dock tror jag att det är en lite för diffus önskan. Hade varit bättre och tydligare om jag velat ha en elskoter. Eller en chihuahua, som alla andra här. Synd att det inte går att önska sig självinsikt av tomten, då hade det stått högst på min lista.
