mirandasdiary.blogg.se

Från och med igår tillåts barnen lämna hemmet, hurra! En timme om dagen tillsammans med en vuxen inom en kilometers radie från hemmet. Vi får alltså inte gå ut alla tillsammans ännu men det känns ändå som ett steg i rätt riktning. Barnen är mycket entusiastiska och njuter av friheten.

Stränderna är också öppna från och med igår för dem som bor nära. Det är jätteskönt. Så saker ser äntligen ut att börja ljusna så smått. 

Jag har förresten fått en vän. Jag vet, fett otippat när man sitter inlåst, men det har hänt. Lite som ett mirakel. Han heter Santiago och bor på vår gata. Vi brukar båda  gå med våra hundar runt runt i området håglöst stirrande framför oss utan någon som helst förtröstan eller hopp om framtiden. I början hälsade vi bara på varandra med en beklagande nick när vi sågs, som folk gör här nu för tiden, men en dag frågade han mig om jag jobbar på Marriott. Han jobbar också där tydligen och kände igen mig och sen började vi prata och numera går vi tillsammans med hundarna nästan varje dag. Hela tiden berädda att snabbt dela på oss ifall polisen skulle komma. Man får ju inte slappna av eller ha trevligt, Gud förbjude. Men det känns väldigt kul att prata med någon utanför familjen för omväxlings skull. Inte för att jag pratar så jättemycket. Han pratar och jag nickar och bidrar ibland med ett "det är visst lite blåsigt idag" eller liknade. Måste vara oerhört givande konversationer för hans del. 

Igår gick vi till stranden med William och spelade fotboll och basket på ett övergivet hotell. Inte förenligt med reglerna men det låg lite avskilt så vi chansade. Idag när William försökte igen protesterade en gubbe och nu har de satt upp avspärrningsband där. Murk. Men ändå sammanfattningsvis: Hurra, frihet! 

 

William och Santiago