Arg
Jag brukar ha nära till känslor och har vad jag tycker är ett rikt känslospektrum. Ilska är dock en känsla jag sällan, snudd på aldrig, känner. Irritationen blossar upp titt som tätt över småsaker som sker i vardagen, men lägger sig lika snabbt. Det är jag van vid och kan hantera (enligt mig själv, min familj kanske tycker annorlunda). Men nu inträffade en incident här om dagen som gjorde mig arg och då blev jag så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag kokade inombords och fick ta djupa andetag för att lugna mig. Men det kändes inte som att det funkade. Och det värsta var att ilskan dök upp mitt i en massage av en stackars oventande och helt oskyldig människa. Jag var alltså tvungen att vara påtvingat lugn och fortsätta massera i plågsamma 40 minuter innan jag så artigt jag kunde gjorde mig av med kunden rekordsnabbt så jag äntligen kunde få ge utlopp för mina känslor. Jag ringde ett ilsket samtal och gick sedan en oerhört rask och mycket aggressiv promenad. Det hjälpte lite, och framför allt när jag fick syn på en vacker blomma på promenaden lade sig ilskan tillfälligt medan jag beundrade blomman, men sen kom den tillbaka. Det är det här som är konstigt. När jag tror att jag slutat vara arg så tänker jag på det inträffade och blir arg igen. Ilskan försvinner inte så som irritationen brukar göra och jag vet inte var jag ska göra. Jag tänker mordlystra tankar och känner inte igen mig själv i det här negativa ältandet. Blä.
Och när jag ändå är inne i min negativa spiral kom jag på en annan grej. Jag tror ju på liv efter döden och att vi föds igen. Här har jag alltid tänkt att det är tur att vi lever i modern tid med hus att bo i och affärer att handla mat i (för de flesta av oss i alla fall). Om man jämför med förr när man bodde i grottor och fick jaga sin egen middag. Så jag har tänkt att när man föds nästa gång har utvecklingen gått framåt och man slipper vara grottmänniska. Det har jag tyckt känts skönt, att man slipper sova på stengolv, frysa och vara konstant hungrig. Men. Nu kom jag på att det sägs att tid inte existerar i livet efter döden. Att ens handlingar och önskningar här och nu kan påverka inte bara nutid och framtid, men också dåtid. Jag förstår verkligen inte hur, men på nåt vänster känns nu även dåtid som ett alternativ att födas till. Det kan förstås hända att man hamnar på en karibisk ö och då skulle det vara okej. Annars inte. Det kan ju också hända att jag har fel. Men det känns ytterst osannolikt.